syster

hopplösheten.

snart är årets jobbigaste och bästa helg över.

tack för mig, helg.

/ut

det tycks vara många kvinnor, främst
30plussare, som generaliserar till förbannelse
när det kommer till utseendefixering och dess
skillnad mellan könen. ja, det finns skillnad.
ja, kvinnors utseende kommer före mycket annat.

men det som förvånar mig är det faktum att dessa
kvinnor helt verkar missa att unga män lider
mer och mer av exakt samma press. kläder,
händer, fötter, ansiktsbehåring. skratt åt mäns
överflödiga kilon är allmänt accepterat.

konstigt.

inte det faktum att kvinnans situation är i mer akut
behov av ändring, för det är den, men det konstiga är att
mannens situation vrids och vänds till oigenkännlighet.

jag vet inte hur 30, 40-åriga män tänker. de kanske är
sådär nöjda över allt, som kvinnorna verkar tro.
jag tycker bara det låter jävligt märkligt, och det är väl helt okej
att acceptera och komma till insikt att även män lider av
utseendefixering och mindervärdskomplex, utan att för den sakens
skull fokusera mindre på kvinnor?

(en tanke, en insikt, ett erkännande, tar inte energi från kvinnofrågor).

sjukt nöjd med lagningen av framtanden idag.
det var ungefär den tjugonde i ordningen, men
åh, vad glad jag blir varje gång. inte så att den
är halv innan, men några millimeter kan göra
massor. lovar. ska få en röd bettskena också.



tiiiiiitta!


har jag sagt att människor som uttrycker sitt
välmående/lycka/glädje skrämmer mig?
jag skäms lite över det, men det vrider sig i
magen och jag mår lite illa. jag minns en gång när
jag mådde bra. fattade ingenting och undrade
varför ingenting gjorde ont längre.

det försvann. det försvinner alltid, och det kanske
är det som skrämmer mig snarare än själva
känslan av välmående. jag vill ju att alla ska må
bra. jag vill bara inte höra det eller lägga mig i
deras lyckliga liv.

det är ett under att jag inte är eller varit deprimerad.
å andra sidan blir faktiskt toppar aldrig så höga som
när dalarna varit riktigt djupa.


/sabina

åh. orkar inte.


/klagomuren

ett, kan inte all pretention bara försvinna från världens yta
(även om den allt som oftast tycks samlad i göteborg?

två, jag kan verkligen inte med möten och telefoni just nu.
sämre än vanligt, alltså.

tre, jag har intagit relativt stora mängder kamomillté och lugnande,
eftersom jag kom hem med en puls på jävla 130.

fyra, jag är nyduschad och luktar väldigt gott.


/ångestpuls

det vrider och vänder sig i magen och
kräket liksom ligger i gommen och
väntar på att få spruta ut. och om
en timme ska jag åka tåg.
ett bullrigt, jobbigt ,åksjuketåg.

när jag kommer hem kommer jag
plägas av illamående, trötthet och
vädret från helvetet.

heeeeerreguuud.

nu sticker jag till skogen, för
att springa på gatorna. detta
ska följas av bilresa till linköping
(låter linköpingsk) för middag med
heeeeeela familjen. första gången vi
äter ute, alla fem. faktiskt. ska bli skoj.

och så pussa på hundar och kanske en katt.

ha det gott, kids.



dagsfärsk. sov för övrigt helt fantastiskt dåligt inatt.

ikväll ska jag stänga hela världen ute.
dricka blåbärsté med havremjölk,
halvsova under bolltäcket, lyssna på
röster som gör mig glad, de i TV'n och
på vinylen och de i itunes. det är fuktigt
ute och det doftar av vanilj i lägenheten.

utvalda få finns inatt.

undran: varför blir män hyllade så fort de
sitter leende med en unge i famnen, men
när en kvinna gör detsamma är det inte
alls lika vackert, fantastiskt, härligt?

nu har det slagit mig på käften, igen.
det faktum att människor mår dåligt.
bara sådär. människor jag trodde och
innerligt hoppades, var glada och mådde
bra. jag har för vana att ta ett steg tillbaka
i dessa tillfällen, eftersom jag ser mig själv
som en liten pest.

jag vet inte varför, men min egocentrism till trots,
känns det som att jag
ett: skapar problem.
två: hatar när andra har problem.
tre: vill genast lösa problemet.

men det går ju liksom inte när jag gått och tagit
avstånd, för att förhindra problemet som uppkom ÄNDÅ.

om jag kunde, skulle jag ge en kram.
en sådan där trygg, varm,
allt-kommer-bli-så-jävla-bra-kram.

det är helt enkelt inte meningen att bra människor ska
bli besvikna, ledsna, trötta eller någon annan jobbig
känsla. och så händer det ändå. skitvärld.

jag vill plocka in er alla i min lägenhet, ge er goda drycker
och ta hand om alla såren, tills de läks.

(jag inser att det låter lite sinnesjukt detta, men
jag tenderar att låtsas som att alla mår bra, och
när den bubblan spricker, värker det liksom i hjärtat)

det blev långt, det förra.
men jag blev liksom inte
klar. ville på något sätt
förklara för mig hur det
såg ut för mig, och hur
det faktum att jag föddes
flicka, till viss del spelade
in i vad som hände när jag
börjat skolan.

jag var sex år gammal när grundskolan började, och 12 när det slutade.
(jag började ett år tidigare eftersom dagmamma dog).

vid 12 hade jag insett att jag inte fick ta den plats som jag tog,
trots att det gjorde ont i mig att sitta stilla och lämnas
med rastlösheten. så när ångesten började jag hitta nya
sätt att få ur myrorna ur kroppen. med rakblad, glas, nålar
cigarettfimpar, drev jag ut myrorna ur blodet. med fingrar,
tandborstar och laxeringsmedel, drev jag ut samma myror
ur magen.

när energin återvände, låg jag sömnlös flera nätter i rad.
till slut kom hallucinationerna, och jag blev tvångsinlagd
för psykoser. jag hade inte sovit, ätit eller druckit annat
än alkohol på flera dygn, men de kopplade det aldrig till
någonting annat än rena psykoser.

jag var tonåring, så givetvis blev diagnosen borderline,
eftersom de trots allt inte kunde se att jag var psykotisk
(schizofreni fick jag dock som diagnos när jag fyllt arton).

återigen var det vuxna, utbildade
människor som bestämde hur jag var.

min första psykolog frågade mina föräldrar om jag kanske
skar sönder mina handleder och åkte in på akuten för att
jag var homosexuell. "hon är ju så söt och har ingen pojkvän!",
var motiveringen till det. i samma veva började de misstänka
att jag behövde bekräftelse och uppmärksamhet (tacka fan för
det när jag vuxit upp med ett ständigt tjat om hur viktigt
utseendet är hos flickor, tjejer och kvinnor).

men det var oviktigt.

och all medicin de tryckte i mig. jag var sjutton när de började med
benso, trots att det är alldeles för tidigt och var av helt fel anledningar.
jag har gått på sömnmedicin sedan jag var sexton. det är
sex år sedan. jag har blivit påprackad anti-depp, anti-psykotika i
mängder, ångestdämpande, och stämningsstabiliserande sedan första
mötet med en psykolog.

jag blir ledsen.
på sjuka förväntningar på barnen,
på vuxna som bryter ned självkänslor
och förstärker ideal som leder till de
vidrigaste av saker. gång på gång på
gång.

på röster som får höras i media.
carola, som vill göra sin nya dotter
till prinsessa. på malou, som tycker
synd om sina pojkar som inte fick
leka "som pojkar gör", av den
anledningen att det inte fanns
manliga förskolelärare.

på att flickor ska vara lugna.
på att pojkar ska vara hårdhänta.
på att flickor ska ha långt hår.
på att pojkar ska ha kort hår.

det var det här som gjorde att jag
själv aldrig fick hjälp i skolan.
jag hade ADHD, men eftersom jag inte
fick utrymme att bete mig som pojkarna
med samma diagnos(faktum är att de inte
ens utredde det förrän nyligen, trots att
tecknen fanns där sedan födseln),
blev jag kallad omogen,
ointresserad, slarvig, pratig, störig
(jag kunde ju inte sitta stilla)

allt av utbildade lärare.

minns hur söt alla tyckte jag var när håret hängde ned
till magen. hur all sådan bekräftelse plötsligt slutade,
när jag klippte av det och slutade använda blommiga
klänningar någon gång i ettan på lågstadiet.

minns hur mycket skit jag fick när jag som sexåring
hamnade i slagsmål med en två år äldre pojke.
minns hur han fick gå och äta lunch som att ingenting
hänt.

minns hur lärare och föräldrar viftade bort ren mobbing med
repliken "pojkar ÄR sådana".

och fick någon en smäll så kom "han gör så för att han tycker om dig!".

tvi.